torsdag 27 juni 2013

#258 - Make Way For Tomorrow

Svensk titel: Skymning
Land: USA
Längd: 91 min
År: 1937
Regissör: Leo McCarey

Barkley och Lucy Cooper är ett gammalt par som lever ett hårt liv med många pengaskulder. Då de ber sina söner och döttrar om hjälp är det ingen som är så speciellt villig att göra så mycket för dem.



Det känns lite som att handlingen om filmer får tala för sig. Jag har inget att kommentera till denna film tyvärr. Egentligen vill jag inte gå in på de personliga åsikterna jag har kring dessa filmer. Men denna film förstod jag inte. Och med det menar jag inte att det är en svår film - för det är det absolut inte! Däremot så tyckte jag den var tråkig redan när den startade (och då visste jag inte vad den handlade om) och sen så hände ingenting igenom hela filmen. Klassas som ett mästerverk, men inte hos mig! Kanske att den funkar i någon annans ögon. Ge den en titt om du inte har annat för dig en eftermiddag och bara vill slökolla på något, då funkar den absolut!

torsdag 20 juni 2013

#257 - Singin' In The Rain

Svensk titel: Singin' in the rain
Land: USA
Längd: 103 min
År: 1952
Regissör: Stanley Donen, Gene Kelly

I övergången från stumfilm till ljudfilm försvann ett flertal av filmens största stjärnor då deras röster inte passade med deras image. Bland dessa finns stumfilmens stora kärlekspar Don Lockwood (Gene Kelly) och Lina Lamont (Jean Hagen). I publikens ögon är de det perfekta paret, men bakom kulliserna ser det helt annorlunda ut.

Signatur melodin till denna film känner nog i stort sett alla till. Men hur många har egentligen sett filmen/numret? Nu har jag i alla fall prickat av den på listan och kan med gott samvete nynna vidare på denna klassiska låt ifrån denna klassiska film ifrån 1952. Singin' i the rain är en klassisk filmmusikal som med humor, stora mass-scener och dans såklart. Detta är ju inte riktigt min typ av film om man säger så. Dock sken man upp när låten "Good morning!" började spelas och sjungas. Visste faktiskt inte att den kom därifrån. Och egentligen ville jag inte spoila massa filmer här på bloggen ifrån filmer, men den scenen måste jag bara lägga upp då den blev min favorit (ihop med den klassiska regn-scenen där en blöt Gene Kelly sjunger i regnet!).


torsdag 13 juni 2013

#256 - Солярис

Engelsk titel: Solaris
Svensk titel: Solaris
Land: Sovjetunionen
Längd: 165 min
År: 1972
Regissör: Andrej Tarkovskij

Psykologen Kris Kelvin (Donatas Banionis) har sänts till forskningsstationen ovanför Solarisplanetens yta, sedan man på jorden mottagit obegripliga budskap från de två vetenskapsmän som fortsatt arbetet efter chefens, doktor Gibarians, självmord. Kelvin får höra talas om "besök" av främmande varelser som fått vetenskapsmännen att tvivla på sina sinnen. En morgon finner Kris sin sedan tio år döda hustru bredvid sig i sängen - till synes levande.




Tarakovskij har förmågan att plocka fram det estetiska i bilden till sina filmer. Då detta är min andra film av denne ryske regissör så var Solaris förväntad att behålla samma stil som Stalker (1979). Jag kommer dessvärre inte kunna uttrycka mig så mycket om denna film och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mig om det. Även filmen Stalker är med i boken så det får bli lite av en "dubbel analys" här i detta inlägg. För det första kan jag sammanfatta dessa två filmer genom att säga att de är väldigt tunga, långa och oerhört snyggt filmade. För det andra så är detta de typer av filmer som du antagligen kommer behöva se några gånger för att förstå. (Eller om man kanske bara behöver vara äldre än vad jag är?)

Så det enda som jag kommer att ta upp här kring Solaris är lite kort om kamera arbetet som är helt enastående. De flesta scener är långa och gjorda i en tagning. Väldigt mycket panoreringar och stillsamma bilder med mycket innehåll. Början gillade jag nog mest då Tarakovskij plockar fram det naturliga i bilden på ett sätt som bara han kan göra. När jag läste lite om filmen i boken så inser jag att de underliggande budskapen som framgår i filmen ligger i en sådan djup konnotativ bemärkelse som inte änns jag kan förstå hur man ska kunna avtolka det man ser i bilden.

Jag har ytterligare två filmer kvar av Tarakovskij som står med i boken, så ska faktiskt bli intressant att se dem också. Även om det lär bli två inlägg som kommer bli snarlikt den jag precis har skrivit här!

onsdag 12 juni 2013

#255 - Blackmail

Engelsk titel: Blackmail
Svensk titel: Utpressning
Land: Storbritannien
Längd: 82 min
År: 1929
Regissör: Alfred Hitchcock

En ung kvinna (Anny Ondra) dödar en man som försöker våldta henne, och råkar sedan ut för en obehaglig utpressare. Detektiven Frank (John Longden) som undersöker fallet är hennes pojkvän.


Om man bortser ifrån att det är min favorit regissör Hitchcock som gjort denna film, så var det en intressant film att se på rent film historiskt. Varför då undrar kanske du som läser detta? Jo! Då ljudfilmen började att experimenteras med redan 1926 så var det inte förrens  sent 20-tal som det verkligen började ta fart. Och vem bidrog då med detta? Ja, just det! Herr Alfred Hitcock som härmed inte bara gjorde sin egen första ljudfilm, utan även Storbritanniens första ljudfilm. Anny Ondra som spelar den unga flickan dubbades av Joan Barry (pga. Ondras röst inte hade en sådan bra röst utan ersattes då av Barry).

Filmen påbörjades som en stumfilm men övergick under inspelningen till att bli en ljudfilm istället. Det jag är mest imponerad över är hur Hitchcock redan här förstod syftet med att faktiskt använda sig av ljudet. Jag är inte säker nu, men det känns som att om gör sin första ljudfilm är bara hela den grejen en väldigt stor och fascinerande utveckling till sitt filmskapande. Redan här så visar Hitchcock på hur man kan använda sig av ljudet på ett väldigt effektivt sätt, även om det bara handlar om småeffekter.

Kollar man på t.ex. Dracula (1931) och Frankenstein (1931) som kom några år senare så kan jag känna att det inte finns någon effekt i ljudet på samma sätt som i Blackmail. Anledning till att jag tog just dessa två filmer i jämförelse är att det är två filmklassiker som jag verkligen älskar. Dock är ljudet väldigt tråkigt och uppföljarna (främst i Frankenstein serien) visar på hur ljudutvecklingen gjorde en stor inverkan med bara några år i skillnad.

Utöver ljudet så tycker jag även att denna tidiga film av Hitchcock visar på hans utveckling i rätt riktning som regissör. Jag håller just nu på att plöja alla Hitchcock's filmer och hans tidiga stumfilmer är inte jätte imponerande, även om det är kul att se de tidiga verken där allt starta. I Blackmail så märker man tydliga "Hitchcock-moment" som är med i hans senare filmer och det känns bara så himla coolt att det började såhär tidigt.  Klippningen är mycket bättre och det är intressant att se filmen utifrån att filmen verkar vara dubbad på sina håll (i.o.m att det började som en stumfilm).

Stundvis är filmen lite seg, det får jag faktiskt medge. I sin helhet tycker jag den är riktigt cool, om man ser det utifrån ett filmhistoriskt perspektiv och jag förstår verkligen vilken inverkan denna filmen haft. Inte så konstigt att Hitchcock började bygga sitt namn ordentligt redan här när man redan börjar hantera ett "nytt medium" i filmens berättande. En film man bör ha sett om man är en film nörd!