måndag 24 september 2012

#241 - Dog Day Afternoon

Original titel: Dog Day Afternoon
Svensk titel: En satans eftermiddag
Land: USA
Längd: 124 min
År: 1975
Regissör: Sidney Lumet

Sonny (Al Pacino) och Sal (John Cazale) är två olyckliga bankrånare som genom omständigheterna tvingas in i en ohållbar situation. Banken de rånar omringas av polis innan de hinner fly och Sonny bestämmer sig för att ta de bankanställda som gisslan och försöka förhandla sig till fri lejd.

Denna film, som ska vara verklighetsbaserad, har en sådan otrolig komisk sida av sig trots att det är ett ganska allvarligt drama. Jag vet inte HUR mycket av det som är med i filmen har hänt på riktigt. Men OM det varit möjligt att manipulera polisen såpass mycket som Sonny Wortzik lyckats göra så är det helt otroligt! Speciellt med tanke på hur lite våld som används. Filmen i sig var helt okej, tycker både  Al Pacino och John Cazale gör sköna insatser. Kanske lite långutdraget på sina håll i filmen, men inte mer än att man fortsätter att titta.

lördag 22 september 2012

#240 - Pickpocket

Original titel: Pickpocket
Svensk titel: Ficktjuven
Land: Frankrike
Längd: 75 min
År: 1959
Regissör: Robert Bresson

Michel (Martin LaSalle) är en missnöjd ung intellektuell som bli besatt av att begå fickstölder. Först ser han det vara som ett sätt att tillfredsställa sina egna behov, men det dröjer inte länge förrän de blir ett ändamål i sig, en kreativ sysselsättning.


 Ännu en stillsam film med ett gripande drama. Robert Bresson visar på ett mycket filmestetiskt sätt denna handling om vår karaktär Michel och hans fickstölder. Det som jag gillade mest med denna filmen är just att det är väldigt mycket kameraarbetet. Fokus ligger främst på de rörliga bilderna och inte i dialogerna. I den aspekten höjer den filmen otroligt mycket då Bresson verkligen plockar fram känslan i bilderna, detta i kombination med att Martin LaSalle gör ett bra skådespeleri. Dessvärre kände jag att det inte höll hela filmen ut. Det börja riktigt intressant, men trubbade av rätt fort i handlingen. Eller det var min uppfattning. Tycker absolut att man ska kika in denna filmen, kanske någon annan får en annan uppfattning om den! Helt klart sevärd!

fredag 21 september 2012

#239 - Rain Man

Original titel: Rain Man
Svensk titel: Rain Man
Land: USA
Längd: 133 min
År: 1988
Regissör: Barry Levinson

Hjärtlösa Charlie Babbitt (Tom Curise) förväntar sig en del av arvet efter sin avlägsna döda far. Men Raymond (Dustin Hoffman), hans institutionaliserade äldre bror, en bror han hittills varit ovetandes om, ärver hela förmögenheten. Raymond är autistisk med en begränsad mental förmåga inom vissa områden men med en genialisk gåva inom andra. När Charlie kidnappar Raymond, får de under resan tillbaka till Los Angeles lära sig en läxa om livet.



Denna film är inte i sig sådär jätte imponerande om man tittar på den tekniska biten, eller det är inget som sticker ut iallafall. Men om vi går in på historien som utspelar sig så blir filmen väldigt djup och mäktig. Mäktig i det sammanhanget att det finns så mycket mer i denna filmen som man kan känna såhär i efterhand, men som inte kom fram riktigt när man såg den. Sådant tycker jag är riktigt coolt. Personligen känner jag att jag hade velat ha en bättre avslutning på filmen, dock drar inte det ner mitt betyg på denna film.

Dustin Hoffman briljerar med sitt skådespel som autistisk. Det är sjukt trovärdigt spelat och jag förstår verkligen inte hur man kan lyckas få det så trovärdigt utan att spela över åt något håll (kan ju säga att jag är lika fascinerad varje gång  jag tittar på Gökboet (1975) över de trovärdiga insatserna som patienter på mentalsjukhuset). Tom Cruise gjorde nog också en ganska så bra insats ändå får jag tycka. Såhär i efterhand. Även om jag kan tycka att hans karaktär inte är någon person som jag kunde relatera mig till så var det nog ändå något som gav mig intryck då jag ändrar min åsikt om Charlie Babbitt under fördjupningen i filmens gång.

Dramat i filmen känns egentligen helt sjukt att Levinson lyckats få fram. Som bok (om det finns någon som denna film är baserad på vet jag inte) kan jag förstå att detta kan bli hur bra som helst. Däremot i ett filmsammanhang är det väldigt komplex i den utsträckningen att det är väldigt invecklat att få fram vissa typer av känslor/uttryck/tankar som blir så tydliga att det når fram hela vägen. Rain Man fick mig iallafall att tänka till lite. Det var en väldigt intressant film att se och jag hyllar åter denna bok för den fantastiska möjlighet att få se roliga, intressanta och grymma filmer som man KANSKE inte hade tänkt på att se annars!

lördag 15 september 2012

#238 - Dr Mabuse: Der Spieler

Original titel: Dr Mabuse, der Speiler:
Tell 1: Der grosse Speiler - Ein Blind der Zeit.
Tell 2: Inferno - ein Speil von Meschen unserer Zeit
Svensk titel: Dr Mabuse, spelaren. Del 1 & Del 2.
Land: Tyskland
Längd: 270 min
År: 1922
Regissör: Fritz Lang

Den väl ansedde doktorn och hypnotisören Mabuse driver ett kriminellt nätverk som främst sysslar med falskmynteri och stöld av hemlig aktieinformation. Med hjälp av nätverket och sin förmåga att manipulera folks tänkande tjänar Mabuse stora pengar på börsen. Filmen är en allegori över Weimarrepublikens Tyskland.


Då har man tagit sig igenom en maratonfilm! 2 delar på 12 akter med den totala spelningstiden på 4½ timme. Jag ska villigt erkänna att jag inte sett igenom filmen i ett stycke utan har se de två olika delarna vars för sig mer en dag emellan. Något som jag dock ställt mig frågan under hela denna filmens gång är ju hur denna visats upp när den kom? Får luska vidare i det där.

Men nu kastar vi oss in i filmen istället. Fritz Lang levererar ännu en gång med denna långfilm om Dr. Mabuse. Vi befinner oss i början på 20-talet och det är tysk expressionism så det visslar om det! Trots sina 90 år på nacken så är det sjukt hur Lang lyckas göra sina filmer. När denna filmen kom måste det varit väldigt storslaget och skrämmande. Det kommer bli svårt att gå in på detalj i denna film då det finns så mycket att ta med. Övergripande kan jag ju bara säga att det är fantastiskt! Kameraarbetet, rekvisitan och framförallt de grymma effekterna. Visst det är ju inte effekter så som ni tror det är idag. Men effekter som man blev helt tagen av när man satt där och tänkte "Hur lyckades dom knäcka ut det redan för 90 årsen. Och hur exakt har dom gjort detta?". Just Langs filmer är väldigt intressanta att kika på från denna tiden. Jag har förvisso bara sett denna och Metropolis (1927) men det är riktigt grymma filmer, främst med tanke på när dom är gjorda!

Filmen är mörk till sin story när vi får följa Dr. Mabuse och hans kumpaner i korruptionen av staden. Enda nackdelen (har säkert påpekat detta tidigare) är att det är svårt att sätta sig in i hur det var då d.v.s i Tyskland efter första världskriget. Det är väldigt mycket satir och framställning av samhället just under denna tiden, därav uppkomsten av expressionismen. Men på det sättet som filmen visas är grymt. Inte hela filmen igenom dessvärre.

Som jag skrev tidigare är det svårt att ta upp något specifikt då jag tycker det finns så mycket att ta med. Men något som jag tyckte var riktigt coolt var en scen på andra delen där det är en man som håller på att bli galen och går under Dr. Mabuse våld. Han börjar se spöken och det var riktigt ball när det helt plötsligt dyker upp 5 identiska spöken som sätter sig runt bordet vid mannen.Dessutom rör sig alla spökena vilket gör det ännu mer intressant och häpnadsväckande. Principen i sig är ju inte så svårt att göra, idag. Däremot måste detta vara något dom jobbat med väldigt länge för att få igenom! Sjukt imponerande var det iallafall att se.

Även en annan scen ifrån första delen när det är ett gäng som sitter och spelar kort och en förklädd Dr. Mabuse sitter med och fuskar sig till vinsterna. Där har dom också suttit och gjort ett så äckligt bra kameraarbete och lagt på effekter som man inte änns ser i filmer idag. Det var en fröjd att se!

Har man intresset och klarar av att se gammal hederlig stumfilm så råder jag verkligen att ta en titt på de tyska expressionism filmerna. Personligen tycker jag det är intressant att se hur filmen fick sin start och just 20-talet är Tyskland världsledande på filmfronten, fram till andra världskriget. Förvisso får man sätta sig in i ett annat perspektiv och koppla bort dagens filmer. Men det är riktigt ball att se, tycker jag iallafall.

#237 - The Wrong Man

Original titel: The Wrong Man
Svensk titel:  Fel Man
Land: USA
Längd: 105 min
År: 1956
Regissör: Alfred Hitchock


Manny Balestrero (Henry Fonda) är en ärlig och hårt arbetande jazzmusiker i New York. Då pengarna inte räcker till fruns tandläkarbehandling går han till hennes försäkringsbolag för att låna pengar. Livrädda, misstar personalen honom för den man som rånat dem ett år tidigare och kallar till sig polisen.





 En verklighetsbaserad historia filmatiserad av herr Hitchock och må vara en av hans mörkaste filmer som jag sett hittills. Historien i sig är väldigt tragiskt, en oskyldig man blir åtalad för ett brott som han inte har begått vilket leder till förvirring i familjen. Henry Fonda och Vera Miles gör ett sjukt bra jobb och levererar hela filmen igenom! Trots att filmens realism i historien så är den väldigt surrealistiskt framhävd. En egen tolkning från Hitchocks sida, vilket jag tycker gör hela filmen.

Spänningen ligger på högnivå i stort sett hela filmen igenom. Direkt i filmens början så kastas vi in i Manny Balasterero's liv och får följa med på han oskyldiga resa. Det är hemskt när sådana här situationer inträffar när det är specifikt folk som är oskyldiga. Hitchcock tar oss med in i en mörk och spännande historia som inte lämnar någon utanför. En skön film-noir när den är som bäst!

#236 - A Passage to India

Original titel: A Passage to India
Svensk titel:  En färd till Indien
Land: Storbritannien
Längd: 163 min
År: 1984
Regissör: David Lean

Ms. Adela Quested och Mrs. Moore seglar från England till Indien. Till att börja med vistas de i brittisk miljö med cricket, polo och afternoon tea, men de blir vänner med den infödde dr Aziz, och bestämmer sig för att med honom göra en utflykt till Marabargrottorna. Under utflykten blir Adela överfallen och dr Aziz häktas för dådet. Rättegången mot Aziz, och dess upptakt och efterdyningar, för upp till ytan alla rasmotsättningar och fördomar som finns mellan de infödda indierna och de brittiska kolonisatörerna som styr Indien.

Jag fick upp förväntningarna till denna film då det är samma David Lean som gjorde Bron över floden Kwai (som jag skrivit om tidigare). Detta gjorde att jag inte blev så avskräckt på filmens längd, utan såg fram emot en riktigt schysst rulle. Dessvärre var denna film i en helt annan klass mot Kwai. Ska jag kortfattat beskriva helheten på filmen så är det ett utdraget klassiskt drama som, till största del, handlar om engelsmännens kolonimakt i Indien och hur dom behandlar de infödda indierna.

Relativt intressanta karaktärer och handling. Dock känns hela filmen som en direktöverföring från boken, som filmen är baserad på, direkt till film. I och med detta blir det en ganska utdragen film där det inte sker så jätte mycket. Eller aa.. Storyn i sig är det ju inte så mycket action i, men hade nog varit med intressant om Lean gjort sin egen tolkning av boken/storyn. Helt okej film att relaxa till såhär på en lördagsförmiddag. Skön matiné helt enkelt!

torsdag 13 september 2012

#235 - Mon Oncle

Original titel: Mon Oncle
Svensk titel: Min Onkel
Land: Frankrike/Italien
Längd: 110 min
År: 1958
Regissör: Jacques Tati

Herr och Fru Arpel är de modernaste av människor. Deras hem är ett formfulländat verk proppat med mekaniska uppfinningar, radar och miljontals knappar. En dröm för vissa. Men en mardröm för lille sonen Gérard. Inte konstigt då att han flyr den steriliserade världen in i famnen på sin onkel, Monsieur Hulot. Hos honom upplever han obeskrivliga stunder av glädje och befrielse. Allt kan hända, allt är tillåtet. Som alltid i världar byggda på fantasi. Men så kommer föräldrarna på dem. Hulot måste stoppas! I deras värld äger han det farligaste vapnet av allt. Ett hjärta. 

Då har man alltså sett alla Tatis filmer, då detta var min sista med den franske regissören. Filmen går i samma traditionella anda som de 4 övriga filmerna i lättsam och uppfinningsrik komik. Det finns bara en som gör filmer som Tati och det är nog därför han blivit bland de främre regissörerna genom tiderna.

Något som jag kan tycka är intressant just på den satiriska biten med moderniteten och så är att trots att filmen har 54 år på nacken så är vi idag inte riktigt framme vid den typ av teknik som visas i filmen. Detta gör att den blir lustig och rolig att titta på även idag. Delar av filmen kunde jag känna blev lite väl utdragna, men början av filmen var riktigt riktigt bra! Det typiska med Tati är just att han repeterar saker, främst med ljud, och detta gör att det blir en lustighet över det hela. Även om det är repeterande så blir det fortfarande roligt då man vet vad som kommer ske och det blir bara dumt av alltihopa!

Då jag läser en medieutbildning och just nu läser medieproduktion har vi de senaste 2 veckorna pratat mycket just kring ljudet i film, vilken betydelse det faktiskt har. Jag har tänkt på ljudet mycket själv när jag ser på olika typer av film. Men just i denna filmen så märkte jag verkligen hur konstigt ljudet är på de olika sakerna. Bara en enkel grej som när man hör folk går och det är ett pålagt ljud som inte är vanliga fotstegsljud utan att dom har spelat in när dom sitter med pennor på ett bord och gör fotstegen med dom istället. Detta är något som jag måste se om i Tati filmerna. Ljudet är en central del i hans filmer, men nu när jag var så väl medveten om det så blev det övertydligt och det gjorde filmen ännu dummare - vilket jag gilla!

Jag tror faktiskt alla Tati's filmer är med i boken så jag tänkte att jag skriver upp dom som finns, en film skrev jag om för ett tag sen. Men till den som är intresserad av Tati och komik tycker jag absolut ska kika in hans filmer. Stillsamma, knäppa och roliga:
Fest i byn                       (1949)
Semestersabotören (1953)
Playtime                       (1967)
Traffic                           (1971)

söndag 9 september 2012

#234 - I Walked With A Zombie

Original titel: I Walked With A Zombie
Svensk titel: Svart Mystik
Land: USA
Längd: 69 min
År: 1943
Regissör: Jacques Tourneur


En kanadensisk sjuksköterska får jobb i Västindien som personlig assistent åt en kvinna i nån slags vaken koma.



Någon av de kortare filmerna som står med på listan, endast 1h 9min och kanske detta är något som bidragit till att det går rätt snabbt att ta sig igenom filmen. Tyvärr en väldigt platt och ytlig skräckis från tidigt 40-tal som har en intressant story men som faller då jag kände att man inte fick in någon fördjupning i händelseförloppet. Helt plötsligt var filmen slut och så satt man där med tanken: "aha?".

Filmen funkar dock utmärkt som en skön "popcorn-film" som man kan dra på en söndag eftermiddag när man inte har så mycket annat för sig. Fotot var helt okej på sina håll, men inget som var framträdande hela filmen igenom. Samma beträffande manus och skådespelarinsatser. Ingen dålig film, men inte bästa heller direkt.

fredag 7 september 2012

#233 - Cidade de Deus

Original titel: Cidade de Deus
Svensk titel: Guds stad
Land: Brasilien/Frankrike/USA
Längd: 130 min
År: 2002
Regissör: Fernando Meirelles

Raketen, som han kallas av vännerna, växer upp i en av Rios kåkstäder där våld och brutala gänguppgörelser är en del av vardagen. För att hålla sig vid liv utan att vara delaktig i gängens verksamheter och åtnjuta deras beskydd tvingas Raketen att balansera mellan lojaliteter och gängledares välvilja.

Fröjden som uppstår när man ser en otroligt bra film är helt oslagbar! Denna verklighetsbaserade, hemska och grymma skildring av Rio's område där vi får följa "Raketen" är lika fantastisk som extrem. Ögongodis hela filmen igenom! Mycket arbete kring effekter i bilden som resulterar i att filmen får ett härligt tempo, men också många intressanta sekvenser som uppkommer i samband med det skickliga kameraarbetet.

Även manuset håller hela filmen igenom. Lite rörigt emellanåt MEN man får faktiskt reda på allt som sker och man sitter inte med massa frågor i efterhand, vilket är väldigt skönt! Jag önskar jag kunde ta upp mer kring storybiten, då den är väldigt intressant upplagd. Dock vill jag inte ge några spoilers och hoppas att du som läser detta känner för att spana in denna filmen (om du inte redan sett den vill säga).

Ljudet har också en stor betydelse i denna film (säger jag med tanke på att jag läser utbildning i film just nu där vi precis läst en del om just ljudet i film). Även där är det väldigt effektfullt och har en står betydelse. Eller aa, det är framträdande på många delar tyckte jag. Rätt ball att det mest är miljöljud som är det mest centrala i filmen och inte så mycket filmmusik av den "klassiska sorten", om jag får uttrycka mig så.

Att få in alla aspekter som jag fick ifrån denna filmen är omöjligt tror jag. Så mycket detaljer och handlingar som är i denna filmen går bara inte att få ner i text. Denna film rekommenderar jag varmt till alla de som klarar av den lite råare sortens film, då det verkligen är en hemsk verklighet som det utspelar sig ifrån med mycket mord, vapen och gäng.

torsdag 6 september 2012

#232 - Butch Cassidy and the Sundance Kid

Original titel: Butch Cassidy and the Sundance Kid
Svensk titel: Butch Cassidy and the Sundance Kid
Land: USA
Längd: 110 min
År: 1969
Regissör: George Roy Hill


Ingen är snabbare än Butch Cassidy (Paul Newman) när det kommer till att komma på bli-rik-snabbt-system och hans kompanjon Sundance (Robert Redford) är en trollkarl med en pistol. När dessa två klumpiga bank- och tågrånare tröttnar på att rymma från lagen, ger de sig av till Bolivia med Sundances flickvän (Katharine Ross).



 

 Innan jag börjar skriva lite om denna filmen så vill jag redan nu säga att jag personligen inte är något större fan av just western film. Givetvis har det blivit några man sett genom åren, men det är inte just den typ av film som jag är så insatt i. Man är ju öppen för en ny film hela vägen, oavsett genre, men ibland så funkar det bra och ibland blir det (som med denna filmen) att det inte håller hela vägen.

Öppningsscenen till denna film var riktigt grymt. Klockrent foto med en äckligt bra ljussättning och man kom verkligen in i en ganska så rå vilda western stämning. Kanske var det att det började så otroligt bra som gjorde att resten av filmen inte kändes lika bra. Ju längre in i filmen man kommer känns det som att man aldrig får någon riktig fördjupning i Newman och Redfords roller. Jag tror det hade kunnat bli mer intressant att följa då. Vilket i sin tur är ganska konstigt att manuset är som det är då jag tycker de båda skådespelarna gör en bra insats. Manuset är bitvis underhållande med knivskarpa och sköna dialoger men hur filmen är formad föll inte riktigt i min smak. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som jag kände "störde". Filmen i sig är rätt originell och då blir det ju lite att man köper det, eller så gör man det inte.

Det som var den största fröjden för ögat i denna film var fotot (som jag nämnde tidigare). Riktigt bra foto och ljussättning, främst på natt-scenerna. Jag smårös lite, faktiskt, då jag tycker det var så sjukt snyggt gjort! Inte konstigt att filmens fotograf Conrad L. Hall kammade hem en oscar, det var han värd!

Till sist så känner jag bara att jag måste påpeka på ljudet/soundtracket som jag inte tyckte passade in alls. Men kanske är det just det som var en (av många) påverkningar till att filmen är som den är. Till dig som är western-fantast och inte sett denna film tycker jag absolut ska kika in denna film. Eller aa.. Det tycker jag ni som inte är western-fantaster också kan göra.

söndag 2 september 2012

#231 - Peeping Tom

Original titel: Peeping Tom
Svensk titel: Peeping Tom - En smygtittare
Land: Storbritannien
Längd: 101 min
År: 1960
Regissör: Michael Powell

Mark (Karlheinz Böhm), en lugn och försynt ung man, jobbar på en filmstudio och vid sidan av detta tar han flickfoton ovanpå en sjabbig tidningskiosk. Besatt av bilden bär han alltid med sig sin lilla kamera och dokumenterar sitt liv och sina... mord! Det är nämligen så att Mark är speciellt intresserad av att fånga den rena skräcken i kvinnors ögon. En kvinna som hyr rum i Marks hus blir förtjust i honom och vill veta mer om hans liv och hans filmande. Kanske får hon veta mer än vad hon ville.


En väldigt intressant film på många olika sätt och vis! Detta måste, utan tvekan, vara en av de första psykologiska skräckfilmer som gjorts. Att den redan kom 1960 känns så sjukt grymt! Förvisso kom Alfred Hitchocks "Psycho" samma år, som går i ungefär samma tema, men denna film har ett så mycket mer mörkt och brutalt tema. Måste ha varit en väldigt stark film när den kom. Det är ju dock inte förvånande att den är ifrån Storbritannien och inte USA, faktiskt.

Öppningsscenen till hela filmen är ju bara helt klockrent. Efter lite research kring filmen så ska ju denna vara starten på skräckens kända "point of view"-teknik, d.v.s att t.ex. kameran filmar fram mot en kvinna och så är det huvudsakligen en person/karaktär som du får se ifrån. Något som existerar i gammal hederlig skräckfilm som t.ex. Halloween (1978) eller Friday the 13th (1980) för att bara nämna två av måååånga filmer som använt sig av det! Det är ju inget unikt i sig - men det är simpelt och det är bara så grymt bra!

Det enda jag är kluven över kring filmen är hur bra jag egentligen tyckte den var. Huvudkaraktären Mark är en intressant karaktär som utvecklas längst hela filmen. Berättelsen om honom blir bara värre och värre. Detta i takt med att filmen också blir mörkare ju mer du får reda på hans ursprung. Men samtidigt finns det lite "empati" i karaktären och detta blir lite kluvet. Förvisso är det en förvirrad karaktär, men jag hade hellre sett det utifrån ett/en håll/känsla och inte flera. Böhm gör dock en rätt bra insats och det är godkänt hela filmen igenom.

Vår kära italienska regissör Dario Argento tror jag varit aningen influerad av denna film. Påminner lite om hans två första filmer The Bird With the Crystal Plumage (1970) och The Cat O' Nine Tails (1971). Både rent filmtekniskt och i den mörka toningen över filmen. Kan nog hända att jag lär se denna film en gång till faktiskt. Kanske jag får en annan syn på den då! Till sist vill jag tillägga filmen inte innehåller speciellt mycket musik vilken ger det en ännu "råare" känsla. Det blev liksom mer surrealistiskt och skrämmande.

Ingen film för den känslige, men utmärkt för dig som gillar att sjunka ner i soffan till en härlig skräckrulle!