måndag 13 oktober 2014

#311 - The Sting

Svensk titel: Blåsningen
Land:
USA
Längd: 129 min
År: 1973
Regissör: George Roy Hill

Tillsammans med Luther Coleman rånar Hooker (Robert Redford) en man som visar sig bära på en enorm summa pengar. Luther blir dock inte lika förtjust och drar sig ur det hela. För sent står det klart att de rånat en man som arbetar för den inflytelserike Doyle Lonnegan (Robert Shawn) från New York. När Hooker finner Luther brutalt mördad, beslutar han sig för att söka upp Luthers kamrat Gondorff (Paul Newman). Gondorff blir chockad över beskedet om Luthers död, men lovar att utkräva hämnd. Tillsammans planerar de båda att utsätta Lonnegan för århundradets kupp.


George Roy Hill tar oss med på en stillsam (men ändå knivskarp) historia där vi får följa Robert Redford och Paul Newmans karaktärer i kampen mot den onde Lonnegan, som spelas av Robert Shawn. Tre starka skådespelare som briljerar på olika håll i filmen. Men om jag får utmärka någon av dessa tror jag faktiskt att Shawn tar hem det. Hans agerande under "poker-scenen" fick mig att känna obehaget som spreds i rummet ju längre in i spelet vi kom. Redford och Newman som radarpar var en fröjd att titta på, de kompletterar varandra väldigt bra.

Filmens historia är inget märkvärdig egentligen. Till en början undrade jag hur den skulle lyckas dra ut på dryga två timmar. Men filmen har sina speciella segment för att berätta historien (det tycker jag ni ska se filmen för att se vad det är jag menar) och det finns en skön känsla igenom hela filmen. Mycket beroende på den glada musik som spelas. Även om det inte är överdrivet med musik i denna film ligger balansen rätt för att skapa stämningen i de olika scenerna. Till största del är filmen lättsam, men det finns några segment där det blir väldigt allvarligt och det var en njutning att få se denna hederliga klassiker för första gången!


lördag 11 oktober 2014

#310 - Idioterne

Engelsk titel: The Idiots
Svensk titel: 
Idioterna
Land:
 Danmark
Längd: 113 min
År: 1998
Regissör: Lars von Trier

Ett antal unga människor lever i ett kollektiv och strävar efter att leva som idioter. I kontakt med resten av samhället och med varandra försöker de att komma i kontakt med sig själva.



Då har man alltså sett sin första von Trier film och vad ska man säga egentligen.. Detta är ju den andra dogma-filmen som gjorts men i själva verket förstår jag inte riktigt vad budskapet var. Om det nu fanns något. Jag gillar hela idén till filmen. Men genomförandet föll mig inte i smaken. För att vara en dogma-film är de ju verkligen det den säger sig vara och väldigt realistisk i många scener. Jag tror aldrig jag sett en person med stånd eller folk som har sex på riktigt (så man får se det) i en "vanlig film" tidigare. Dock blev det väldigt utdraget. Kanske var det mer slagkraft med just denna typen av film när det begav sig för 16 år sedan. Men jag kan inte sticka under kant med att det är en intressant film. Vill man se något annorlunda ska man absolut spana in denna filmen!

tisdag 2 september 2014

#309 - When Harry Met Sally...

Svensk titel: När Harry träffade Sally...
Land:
 USA
Längd: 96 min
År: 1989
Regissör: Rob Reiner

Kan en man och en kvinna vara bara vänner? Det är vad Harry (Billy Crystal) och Sally (Meg Ryan) diskuterar på sin resa från Chicago till New York. Elva år senare vet de fortfarande inte svaret.


Precis som beskrivningen till filmen innefattar den skrapa dialogladdningar mellan Billy Crystal och Meg Ryan berörande manligt respektive kvinlig syn på relationer. Det är en romantisk/drama/komedi som jag inte förväntade mig speciellt mycket ifrån. Filmen i sig har egentligen inte mycket att visa, men den hade mycket att säga! Om det är något som jag verkligen vill lyfta i denna filmen är det främst manuset. Intressanta och roliga dialoger mellan dessa två karaktärer som fick mig att skratta lite högt för mig själv på morgonkvisten när jag drog igång denna rullen. 

Dock ska vi inte förglömma att både Crystal och Ryan gör riktigt bra ifrån sig vilket lyfter filmen. De är skapta för sina karaktärer och utan att avslöja något tycker jag främst de fysiska reaktionerna hos båda skådespelarna ger det där lilla extra. Dialogerna i sig är bra skrivna, men sättet som de levereras på är klockrent och poängerna går hem. Kul också att denna film har över 20 år på nacken och lyfter samtidigt "problem"/tankar som cirkulerar runt även idag. För mig personligen uppskatta jag filmen mycket då jag finner ämnet kring "manligt/kvinnligt" intressant. Dock tror jag att den går hem hos de som gillar romantik/drama och som bara vill koppla av till en film med lite s.k. 'gött snack'!


fredag 16 maj 2014

#308 - Le salaire de la peur

Engelsk titel: Wages of Fear
Svensk titel:
Fruktans Lön
Land:
Frankrike & Italien
Längd: 156 min
År: 1953
Regissör: Henri-Georges Clouzot

En grupp dagdrivare hyrs in för att frakta en last nitroglycerin genom bergig terräng i Sydamerika, i syfte att släcka en brand på ett avlägset beläget oljefält.



Något som utmärker denna filmen är realismen som finns där från filmens öppningsscen. Jag hade läst lite om filmen var det många som tyckte att filmens inledning var lite väl seg. Skulle någon annan se denna film och komma över samma information som jag fick till mig kan jag säga att det inte helt stämmer. Stillsamt intro - ja, det är det. MEN det finns en poäng med det. Clouzot's uppbyggnad till denna film tycker jag är riktigt bra. Ju längre in i filmen man kommer, ju mer inser man hur mycket som kastas om i karaktärerna och allt detta hänger på att man har hängt med från början.

Egentligen är det ingen märkvärdig film - om man ser det rent tekniskt. Däremot finns det många scener i denna film som är otroligt spänningsfyllda och det var längesedan jag hade den upplevelsen. Även om många grejer känns som självklara bryter realismen in i filmens värld och då blir det lite oväntade vändningar. Okej, i texten här låter det som att det är värsta grejerna som händer. Men så är inte fallet och det är det som är så bra! I alla fall i mitt tycke.

Det som möjligtvis förvirrar en lite är att jag från början trodde det var en fransktalande film, men då den utspelar sig i Sydamerika och det finns flera olika typer av nationaliteter i denna film blev det lite förvirrande emellanåt. Trots att jag hade svensk text till filmen är jag van vid att det kan bryta av på 2 (någon enstaka gång 3) språk i samma film. Här blandas det fritt mellan engelska, italienska, tyska, spanska och franska. Förklaring till hur det hänger ihop får man inte. Inte för att det gör så mycket egentligen - men det kan vara en intressant förvarning om man är språkintresserad!

torsdag 15 maj 2014

#307 - The Thin Red Line

Svensk titel: Den tunna röda linjen
Land:
USA
Längd: 170 min
År: 1998
Regissör: Terrence Malick  

Andra världskriget. Ett amerikanskt kompani kämpar vid Guadalcanal, för att hindra japanernas intrång i Stilla Havet. Krigets blodiga helvete formar dem till en väl sammansvetsad grupp. Men plötsligt ändras allt - nu gäller kampen bara att överleva.  


Nu tänker ni säkert: "Jaha, ännu en krigsfilm med massa pang pang, dödande och vår huvudperson blir hjälte för sin fina insats i amerikanska armén." Ungefär det var vad jag trodde jag hade att vänta. Krigsfilmer har en tendens att bli väldigt samma.. Eller.. Man vet på något sätt redan innan vad man ska få ut av en sådan film och sen blir det ungefär som man tänkt. Terrence Malick visar i denna film att det faktiskt går att belysa vissa insikter när man befinner sig i ett krig. Han gör det dessutom riktigt snyggt.

Det som jag greps mest av var uppbyggnaden av filmen. Fotot till denna film ligger verkligen i särklass mot många andra krigsfilmer. Otroligt  fantastiska bilder emellanåt och mycket av det som filmas är småsaker. Ni vet de där sakerna som man vanligtvis inte kanske behöver i en film - här får de scenerna en väldigt stor innebörd. Sättet som filmen är gjord på ökade spänningen och jag satt verkligen fastklistrad emellanåt. Klippningen  av filmen  är också något som satte stämningen på filmen. Vanligtvis är det hundra klipp på två sekunder och man hinner inte uppfatta vad som händer eller något. Här tar man sig tid och visa på andra delar av hur det skulle kunna vara att uppleva ett krig.

Många i min umgängeskrets brukar ibland klaga över varför många filmer ska vara så fruktansvärt långa. Jag kan hålla med om att ibland känner jag samma - för vissa filmer. För där kan längden bli fruktansvärd (om filmen inte levererar). Denna film är en lång film, men jag tyckte den var lagom till sin längd. Med tanke på hur filmens stämning är så hjälper längden till här. Vi får ta del av allt mycket mer. I verkliga livet kan ett krig pågå i dagar, veckor t.o.m år. Många andra filmer bränner av ett helt krig på 10 minuter med röriga klipp och bilder utan att man hinner uppfatta vad som hände. I denna film får vi verkligen ta del av krigets olika moment och jag är glad att Malick valt att lägga ner tid på dessa scener. För det är i de scener som vi hinner reflektera, analysera och kanske t.o.m agera om vad vi tycker om det.

När jag först såg längden på filmen och inledningen till filmen hade gått blev jag först rädd för att det var en Apocalypse Now(1979) á la 90-talet. Men ju längre in i filmen man kommer ju mer inser man att detta är något annat. Om jag ska jämföra det med något blir nog närmaste valet en av mina favorit serier som gått på tv, nämligen Band of Brothers (2001) och det skulle inte alls förvåna mig om denna film har haft en påverkan på den serien!

söndag 11 maj 2014

#306 - Total Recall

Svensk titel: Total Recall
Land:
USA
Längd: 113 min
År: 1990
Regissör: Paul Verhoeven 

Det är år 2075. Douglas (Arnold Schwarzenegger) jagas ständigt av samma dröm om planeten Mars. När han köper minnen om en semester från Recall Inc går något väldigt fel. Han upptäcker att hans liv inte finns.



Beskrivningen till denna film säger lite sig själv: en biffig Schwarzenegger på planeten i mars i en actionfilm som faktiskt innehåller en hel del humor! Egentligen vet jag inte om det finns mycket mer att säga om just denna film. Den var helt okej i mina ögon - roande emellan åt, rätt basic i sitt upplägg och en skön filmtitt helt enkelt!

fredag 4 april 2014

#305 - Chinatown

Svensk titel: Chinatown
Land:
USA
Längd: 131 min
År: 1974
Regissör: Roman Polanski  

Los Angeles 1937. Privatdeckaren Gittes (Jack Nicholson) är expert på skilsmässofall. En dag får han i uppdrag av en dam att skaffa bevis på att hennes make är otrogen. Gittes ansträngningar resulterar i mord och han hamnar i en livsfarlig härva som handlar om mark och vatten.


Denna film känns som en modernare typ av film-noir. Men jag tror den hade gjort sig bättre i svartvit faktiskt! Filmen känns inte speciellt amerikansk och jag saknade faktiskt det. Nu är det ju förvisso självaste Polanski som regisserat denna film, men filmen kändes inte rätt. Inte för min del i alla fall. Må hända att mina förväntningar ökade en aning i och med att Nicholson medverkar (en av mina favoritskådisar). Han gör en bra prestation men jag tycker inte han tar scenerna med storm som han gjorde året efter i Gökboet (1975). I sin helhet var det en okej deckare. Önskade bara att det hade gått i lite snabbare tempo.